Att vara en menstruerande person innebär mycket. Energinivåer efter cykeln, olika känslor och varierande mående. Dessutom finns flera normer och fördomar runt mens som inte underlättar vardagen med mens. Hur är det att vara en menstruerande person och ha en normbrytande funktionalitet? Vi har fått en pratstund med Emma Åstrand som delar med sig av sina erfarenheter.
Emma Åstrand är 30 år, bor i Stockholm och jobbar som projektledare. Emma beskriver sig själv som en person med normbrytande funktionalitet, och har haft behov av assistans hela sitt liv. Hon driver bland annat podden Full rulle, som diskuterar och analyserar funktionsmaktsordning ur olika perspektiv.
För Emma har mensen inneburit svår PMS, något som gjorde att hon länge valde att äta minipiller för att slippa ha mens. Under pandemin tog hennes minipiller slut och gick inte att få tag på, då bestämde hon sig för att prova att ha mens igen. Efter ett tag kom PMS:en och ångesten tillbaka och Emma valde att börja med minipiller igen.
“För mig är assistans en självklar del av mitt liv – utan assistenter hade jag inte kunnat leva alls. Men det är klart att det kan vara lite tradigt och tröttsamt att ens kropp alltid blir något att förklara och instruera kring. Dock är ju själva mensen i sig en petitess i jämförelse med att ha assistans de dagar när jag har grov PMS och verkligen inte mår psykiskt bra…! I don’t recommend.”
Emma har flera tankar om mens. Hon tycker att mens är ett hälsotecken och mår själv ganska bra under mensdagarna när PMS:en är över. Emma tycker att det viktigaste är att själv få bestämma över sin kropp och om en vill ha mens eller inte.
“Mens handlar mycket om självbestämmande för mig. Min kropp på mina villkor.”
Tydligen kan du inte både ha mens och vara funkis…
Mensen blir en stämpel på kvinnlighet, berättar Emma. Personer med normbrytande funktionalitet avkönas automatiskt, och det finns många fördomar kring funkisar och mens. Exempelvis är det många som tror att funkisar bara använder yttre mensskydd, alltså inte sådana som förs in i slidan. Detta hör ihop med normer om vuxenhet och normer om kön, samt idén om att assistenter är berättigade att neka vissa arbetsuppgifter som för dem upplevs intima. Emma har känt att hon haft ansvar att motbevisa den fördomen och haft många diskussioner om friheten att själv välja mensskydd. Något som ju inte ska behöva försvara över huvudtaget.
Mens med assistans
Att ha mens med assistans är klurigt. Emma beskriver att hon behöver förklara sin kropp och arbetsleda sina assistenter eftersom hon själv inte kan administrera sin mens. Dock är det något hon är van vid och har varit en del av vardagen under hennes liv.
“Jag brukar förklara att ha assistans är lite som en blandning mellan att vara en sorts förälder och att vara på jobbet som chef dygnet runt. Oavsett hur bra dina assistenter är måste du ju alltid arbetsleda (antingen själv eller med andra) och ha en annan person i ditt privatliv i ditt hem. Det kan såklart bli rätt tungt om du själv inte mår så bra, framförallt om det är psykiskt du inte är på topp!”
Emma berättar att hon ser en brist på menskunskap hos flera assistenter som är män, att hon då behöver arbetsleda och förklara extra mycket. Hon har bland annat varit med om att de inte har vetat hur en binda ska placeras, om klistret ska vara uppåt eller neråt.
Att ha assistans och mens tycker Emma funkar bra numera. Hon har förutsättningar att själv arbetsleda sina assistenter så att assistansen blir på hennes premisser och efter hennes behov. Samtidigt vet Emma att så inte är fallet för många funkisar.
Mensskydd och funktionalitet
Mensskydd är något annat Emma vill ta upp. De allra flesta mensskydd är utformade efter normkroppar, vilket gör dem otillgängliga för många funkisar. Emma själv använder bindor och menstrosor, och berättar att det så ifrågasatta mensskyddet tampong med införingshylsa kan vara ett bra verktyg för funkisar som vill använda tampong.
“Tampong med införingshylsa har blivit synonymt med någon slags prydhet inför sig själv och sin egen kropp, men faktum är att införingshylsor ofta är ett nödvändigt hjälpmedel för många för att själv kunna sätta in en tampong. Tråkigt att behöva bli sedd som en person med osäker relation till sin kropp för att man behöver fysisk tillgänglighet!”
Emma berättar vidare om bristen på mens och funkisperspektiv. Hon berättar att personer som behöver inkontinensskydd och menstruerar bara får skydd anpassat för urinläckage. Under mensen är risken då hög att läcka eller blöda igenom, eftersom det är svårt att kombinera inkontinensskydd med mensskydd. Något som visar på en förväntan att inte ha mens som funkis, och att mensen blir något du kan tvingas välja bort på grund av att anpassningar inte finns.
Gynekologiska besök
Första gången Emma besökte gyn ville hon ha hjälp med sin PMS. Gynekologen sa att Emma behövde bli undersökt för att kunna få något utskrivet, men undersökningen blev allt annat än trygg. Gynstolen var en utmaning och gynekologen utförde undersökningen utan att kommunicera och informera, samtidigt som en läkarstudent som var man stod bredvid. Emma avbröt undersökningen och kände sig traumatiserad. Hon tycker fortfarande att det är obehagligt att besöka gynvården, men har nu hittat en gynekolog som hon känner sig trygg med. Flera av Emmas vänner och bekanta har liknande gynekologiska upplevelser i bagaget och går nu till samma gynekolog.
Funkofobi och kvinnohälsa
Emmas berättelser visar tydliga exempel på funkofobi, men också på hur kvinnohälsa är något som glömts bort vad gäller normbrytande funktionalitet. Vidare berättar hon att hjälpmedel, habilitering och vård så gott som alltid är utformat efter manlig norm.
“Mens är inte en självvald fråga för många personer i Sverige idag. Kropp, hälsa och välmående är något som vi ofta ser utifrån en väldigt medikaliserad lins, det vill säga vi har en mycket normativ idé om vad hälsa är och hur en kropp ska se ut och hur den ska fungera. Denna idé får sedan fastställas och bestämmas av så kallade ”experter”, typ läkare, habiliteringar, och så vidare. Vi måste börja ifrågasätta den här ”expertisen”, och istället lyssna på dem med faktisk koll: de som själva menstruerar. Detta gäller såklart framför allt personer med normbrytande funktionalitet, där medicinsk modell är ett jättestort problem som påverkar inte bara egenmakt över den egna mensen, utan också egenmakt över kroppen och livet i stort.”
